Vad är problemet?

Historien om Israel är historien om en kolonial stats födelse. För att en kolonial stat ska överleva krävs det att man löser problemet med ursprungsbefolkningen. Den etniska rensningen som tidigare koloniala stater bedrivit kunde inte tillämpas och därför valde israelerna inledningsvis tvångsförflyttning som metod. I och med ockupationen av Västbanken och Gaza 1967 hade Israel återigen fått en ursprungsbefolkning. Lösningen då blev då apartheid: palestiniernas ekonomier integrerades med Israel så att palestinierna blev beroende av Israel för sitt dagliga levebröd: Israel kunde dra nytta av den billigare arbetskraften i de ockuperade områdena, samtidigt som de slapp ombesörja att deras sociala rättigheter.

Efter Oslo processen och framför allt efter den andra intifadan har Israel allt mer börjat skärma av den palestinska ekonomin och kompenserat den billiga arbetskraften som palestinierna utgjorde med arbetskraft från låglöneländer. Detta har helt isolerat palestinierna från omvärlden eftersom det fortfarande är Israel som kontrollerar och sköter all gränskontroll. Palestinierna har alltså blivit förpassade till den egna lokala marknaden för att sälja sina jordbruksprodukter (jordbruket, och arbetstillfällen inne i Israel utgör själva stommen för palestiniernas ekonomi): en kartong med 15 kg tomater sjönk från 3.50 USD till mindre än 30 cent mellan mars och juli 2004.

Idag befinner sig Israel i slutskedet av färdigställandet av apartheid. Muren som byggs runt de palestinska områdena syftar till att bygga bort ursprungsbefolkningen. Men eftersom murens rutt inte tar hänsyn till den s.k. gröna linjen utan byggs för att beskydda illegala bosättningar långt inne på ockuperad mark bidrar det till att mark som tidigare brukats av palestinier konfiskeras i ”säkerhetssyfte”. Palestinska byar blir också åtskilda från varandra vilket innebär att muren skapar bantustaner där invånarna är helt beroende av Israel för att få tillgång till jordbruket som befinner sig utanför muren. Den omständliga byråkratin och svårigheterna med att få ekonomisk vinning har gjort att flertalet palestinska bönder helt enkelt gett upp. Ett exempel från byn Jayous får illustrera hur vilka effekter muren har på de palestinska samhällena:

I augusti 2003 hade muren runt Jayous byggts klart. Invånarna misstänkte att man inte skulle få tillgång till jordbruket när skördesäsongen började och campade därför utanför muren. Tre veckor senare stängde den israeliska armén porten som ledde till odlingarna och hindrade byns invånare från att skörda. Alla utom de som campat utanför. 2000 guavaträd var tvungna att skördas inom 24 timmar vilket medförde att 80 % av skörden blev förstörd. I grannbyn där liknande implikationer inrättats dog 6000 citrusträd. Under natten omringade israeliska armén bönderna som fortfarande jobbade och tvingade in dem bakom muren igen och förklarade att om de skulle ta sig ut igen ”illegalt” skulle de bli bötfällda och fängslade.

Murens konsekvenser på den palestinska ekonomin är förödande eftersom den inte lämnar kvar något Palestina med möjligheter att utvecklas. Palestiniernas framtid ligger därmed i israelernas nåd. Israelernas särbehandling av palestinier berör inte bara mot palestinier i de ockuperade områdena utan även de inne i Israel. Genom att ge palestinierna olika typer av identitetskort underlättas eller omöjliggörs palestiniernas möjligheter att förflytta sig i Israel. Efter 1967 års krig och påbörjande av ockupationen av Östra Jerusalem påbörjades fick inte invånarna där ett israeliskt medborgarskap utan istället”permanent recidency status.” Färgen på deras ID kort var blått vilket möjliggjorde för dem att resa fritt inom Israel tillskillnad från deras landsmän/landskvinnor i Västbanken och Gaza med orangea eller gula ID kort vilka tvingas leva under militärstyre än idag.

Efter 1967 var det inledningsvis lätt för alla innehavare av ID kort att jobba i Israel, men i och med Oslo – processen började Israel skärma av den palestinska ekonomin från Israel, rörligheten begränsades kraftigt och den billiga arbetskraften som palestinierna utgjorde ersattes av arbetare från exempelvis Thailand, Filipinerna och Indien. 1991 kom en rapport som tystades ner av israeliska myndigheter som visade att Jerusalems araber som består av 28 % av hela befolkningen endast tilldelades 2 % till 12 % av stadsbudgeten. Östra Jerusalem lider än idag av eftersatta vägar, ljus, avloppssystem samt är grovt eftersatt i fråga om tillgång till parker, sportfaciliteter, kulturella och utbildningscentra

I slutet av 2001 hade 47,000 hus byggts exklusivt för judar i Östra Jerusalem och Västbanken. Inte ett enda hus hade byggts för palestinierna trots att araberna ökat sin befolkning med 230,000 i Östra Jerusalem sedan 1967.

Förtrycket som Israel utövar mot palestinierna utmärker sig på många plan. Det mest uppenbara förtrycket är på det geografiska planet där bosättningar fungerar som israeliska kolonier inne på ockuperad mark. Med hjälp av bosättningarna kan Israel sedan ange säkerhetsskäl för att konfiskera intilliggande markområden runt bosättningarna. Ett annat förtryck som är svårare att se är det dagliga förtrycket som utövas gentemot de civila på väg till eller från arbetet, skolan eller bara på väg till sina vänner. En resa på några hundra meter kan ta och tar oftast flera timmar och ibland dagar p.g.a. så kallade checkpoints som palestinierna tvingas passera för att kunna ta sig ut från sina byar eller städer. Det finns dokumenterat av flera människorättsorganisationer att människor som behövt vård hunnit dö p.g.a. den tid det tar att passera en checkpoint.

Palestinierna i de ockuperade områdena har levt där som flyktingar sedan 1948 och sedan 1967 under israelisk ockupation. Ockupation är dock inget tillstånd där det inom internationell lag råder laglöshet, tvärtom regleras ockupation i Genèvekonventionen; mark får inte konfiskeras eller byggas på, människors frihet får inte inskränkas, kollektiva bestraffningar får inte utföras, människor får inte torteras och flyktingar har rätt att återvända. Israel skrev under Genèvekonventionen den 8 december 1949 vilket innebär att Israel har brutit mot internationell lag i snart 60 år utan en enda påföljd eller bestraffning från det internationella samfundets sida.

På senare år har allt fler jämfört Israel med Sydafrika under Apartheid. I Haaretz, gick det den 11 december 2006 att läsa följande uttalande från USA:s förra president Jimmy Carter:
"When Israel does occupy this territory deep within the West Bank, and connects the 200-or-so settlements with each other, with a road, and then prohibits the Palestinians from using that road, or in many cases even crossing the road, this perpetrates even worse instances of apartness, or apartheid, than we witnessed even in South Africa."

Många israeler tar illa upp vid att bli jämförda med Apartheid eftersom israelerna har en idé om att staten Israel skapats eftersom judarna genom århundraden fallit offer för pogromer, hat och slutligen folkmord. Hur skulle Israel ha kunnat stödja ett rasistiskt land som Sydafrika? Apartheid Sydafrika och Israel hade dock en mycket nära relation. I Sydafrikas officiella årsbok från 1977 går det att läsa: ”Israel and South Africa have one thing above all else in common: they are both situated in a predominantly hostile world inhabited by dark peoples.”

Alon Liel, tidigare ambassadör i det gamla Sydafrika beskriver relationen mellan Israel och Sydafrika som en kärleksaffär: "We created the South African arms industry. They assisted us to develop all kinds of technology because they had a lot of money. When we were developing things together we usually gave the know-how and they gave the money. After 1976, there was a love affair between the security establishments of the two countries and their armies.” I Haaretz den 13 maj 2003 gick det att läsa: “Sharon's map is surprisingly similar to the plan for protectorates in South Africa in the early 1960s. Even the number of cantons is the same - 10 in the West Bank (and one more in Gaza). Dr. Alon Liel, a former Israeli ambassador to South Africa, notes that the South Africans only managed to create four of their 10 planned Bantustans.”

Förutom lagen om rätten att återvända, lagen om nationalitet och the World Zionist Organization- Jewish Agency (status) law gör israelisk lag ingen skillnad mellan judar och icke-judar. Vad status lagen gör är att den lagligt ser till att Israel kan snedfördela resurser och exkludera icke-judar. Ian Lustick förklarar:
”Because they are not formally part of the Israeli government apparatus, they do not serve a constituency of Israeli citizens… They therefore constitute efficient conduits for channelling resources to Jewish population only, resources which are converted into capital-intensive economic development projects, educational vocational training, social services, land acquisition, etc. In the implementation of such programs, officials of these constitutions see themselves ideologically as well as legally justified in ignoring the needs of Arab Israelis and he of their activities on the Arab sector.”

Sydafrika försökte skapa ickefunktionella stater i form av bantustans, men omvärlden (utom Israel) erkände aldrig dessa. I Israels fall har världen erkänt bantustanen Palestina som en viktig del i lösningen på konflikten.

Att demokratiska stater är mer eller mindre öppna gentemot andra är i sig inget kontroversiellt, men ”the legal criteria for admission and benefits are not normally racial, religious or cultural.” Ett sionistiskt Israel kan därför inte fortleva om kravet på medborgarskap baseras på sekulära krav istället för religiösa.

Israels politik kan fortsätta för att världens enda kvarvarande supermakt villkorslöst stödjer Israel. Den tidigare premiären Benjamin Netanyahu, liksom de flesta israeliska premiärministrar gjort, stod inför USA:s kongress och uttryckte sin tacksamhet för USA:
”The United States has given Israel, apart from political and military support, munificent and magnificent assistance in the economic sphere. With America’s help, Israel has grown to be a powerful, modern state. I know that I speak for every Israeli and every Jew throughout the world when I say to you today, Thank you, people of America.”

Fram till 2005 har USA i direkta bidrag stött Israel med nästan 154 miljarder dollar (enligt 2005 års dollar värde). Israel får idag 3 miljarder dollar årligen i bidrag, vilket motsvarar en tredjedel av allt bidrag som USA ger totalt. Lägger man till de extra insättningar som USA bidrar med får Israel mer 4,3 miljarder dollar per år. Tillskillnad från andra länder som får bidrag av USA behöver inte Israel redovisa var pengarna går. Israel får dessutom pengarna i en klumpsumma vilket gör att USA måste låna pengarna för att kunna ge dem till Israel. Israel kan i sin tur placera pengarna i amerikanska stadsobligationer vilket gör att Israel årligen kan tjäna ungefär 660 miljoner dollar extra på räntan. I vanliga fall brukar USA kräva att pengar som länder fått i så kallade foreign military financing ska användas för att köpa amerikanska vapen. Israel undantas från detta och tillåts använda 25 % av pengarna till att stödja sin egen vapenindustri :
”’No other recipient of U.S. military assistance has been granted this benefit’, notes a recent CRC report, and ’the proceeds to Israeli defence industry to achieve necessary economics of scale and become highly sophisticated.’ By 2004… Israel, a comparatively small country, had become the world’s eight largest arms supplier.”