Vår chafför, Made, som tog oss från Ubud till Legian verkade till en början vara lite butter. Butterheten visade sig istället vara en lågmäldhet som lätt kunde förbytas till blixtrande skratt och leenden. Pratet handlade om Ubud och vad som fanns att göra i omgivningarna. Han blev lite uppgiven när vi sa att vi varit i Ubud i 9 dagar och nästan bara varit i stan.
”Come on! There is so much to see!”
Samtalet gick vidare. Vi pratade om familj och hur många barn han hade. Hur skolsystemet fungerade och hur svårt det var att få ekonomin att gå runt. Korruptionen gjorde att t.o.m. universitetsexamen gick att köpa för pengar. Livet som taxichafför var tufft, men han klarade sig. Egentligen var han konstnär, men det tog för lång tid att sälja tavlor och därför var det bättre att syssla med transport. Då fick man in pengar direkt. Bali skiljer sig kulturellt och religiöst från resten av Indonesien eftersom över 90 % av befolkningen är hinduer. Hans kast tillhörde den kungliga, men det gjorde honom inte rik. Han kände den balinesiska kungliga familjen som förvisso var rik, men han var det inte.
Vi var tvungna att stanna till för att släppa förbi ett hundratal människor som deltog i en ceremoni. Religionen tar mycket tid i anspråk för balineserna. Överallt ser man offergåvor: ris, rökelse, cigaretter, placerade i fina handflätade korgar stora som en handflata. Överallt finns det små tempel och offerannordningar. Chaffören berättar att det finns över 30 000 tempel på Bali. Han har själv ett eget familjetempel där han ber varje dag efter jobbet.
Bali har genomgått en enorm förvandling de senaste 30 åren. Med en undantag för en kraftig nedgång i turistindustrin efter Balibomberna 2002 och 2005 har förvandlingen varit konstant. Över 2 miljoner turister besökte Bali förra året. De flesta stannar i de södra delarna, men boken ”Eat, Pray, Love” har fått ensamma medelålders kvinnor att valfärda till Ubud, som är Balis religiösa och konstnärliga centrum. Ubud var ursprungligen en liten by, omgärdad av vackra risfält. Hantverksskickligheten är den bästa på ön. Här arbetar stenhuggare, snickare, guld- och silversmeder.
Den ökade turismen har drivit upp markpriserna och risfälten försvinner sakta till förmån för villor och hotell. Hela Bali verkar vara en arbetsplats och många söker sig hit från andra delar av Indonesien för jobb. De flesta som kommer hit och köper mark är från Java. Dom har pengar. Dom flesta som jobbar är också från Java, Indonesiens största ö, hem till mångmiljonstäder som Jakarta och Surabaya.
”Livet har förändrats de senaste 30 åren. När jag var liten hade vi inga pengar, men vi klarade oss ändå. Alla hjälpte till. Behövde vi något som vi saknade gick vi till grannen och hämtade det. Och tvärtom. Idag handlar allt om pengar, men vi har det inte bättre för det.”
”Ceremonierna kostar mycket pengar. När ett barn föds har man ceremoni. Då bjuder familjen hela byn på mat. När barnet får sina första tand har man ceremoni igen. Det finns så många ceremonier. Många har inte råd att dö, eftersom likbränningen kostar så mycket pengar. Då får man vänta några månader så att fler i byn hinner dö, så att man kan ha en ceremoni tillsammans.”
”Den yngre generationen har börjat ifrågasätta det här. Varför ska vi lägga alla pengar på ceremonier som var gratis förrut. Prästerna vill förstås inte lyssna på sådant.”
Vi åker förbi en mängd byggnadsplatser för nya bostadsområden. Lyxvillor som byggs på gamla risfält. ”Ser du alla som jobbar? Alla kommer från Java. Det går inte att anlita balineser”, säger han. ”De måste vara lediga stup i kvarten för att de måste gå på ceremonier var och varannan dag.”
Religionen tar inte bara tid i anspråk för balineserna utan också pengar. En vanliga balinesisk familj lägger femtio procent av vad de tjänar under ett år på ceremonier.
”Prästerna vill gärna att vi ska fortsätta med det, men det är bara för att de tjänar pengar på det. Jag har slutat gå på ceremonier. Jag måste jobba för att ge mina barn mat. Det är viktigare. Vi tror på reinkarnation. Min son är en reinkarnation av min farfar. Jag ber varje dag för min farfar. Min farfar blir mätt av bön, men min son måste ha mat och då måste jag jobba. Många i min byn klagar på att jag inte deltar i alla ceremonier men jag bryr mig inte. Prästerna säger att om man inte går på ceremonier är man ingen bra människa då man inte förbereder sig för sitt nästa liv. Men det är bara skitsnack.”
Balinesernas största inkomstkälla är turismen. En minoritet håller fortfarande på med risodling, men den yngre generationen är inte beredd att ta över det mycket mödosamma arbetet. Risbönderna lever ofta under mycket knappa förhållanden och turistnäringen kan te sig som hägring och ett löfte om ett lite enklare liv. Turismen har på många sätt också berikat många på Bali men fortfarande lever den genomsnittliga balinesen på knappt 4 dollar om dagen. Tiggande barn bärandes på sina ännu yngre syskon är en vanlig syn på vägen. Inte sällan sicksackar dom mellan bilarna vid rödljusen och knackar på fönstrena och sträcker ut en tiggande hand samtidigt som de håller det yngre barnet i famnen. Idag bor det närmare 4 miljoner på Bali, på en ytan dubbel så stor som Gotland.
”Man kan göra bra karma genom många olika saker. Inte bara genom bön. Att jobba är också bra karma. Man kan göra goda gärningar i sitt dagliga liv. Om jag kämpar för att mina barn ska få ett bra liv så betyder det att jag gör en god gärning. Alla dom här ceremonierna har skapats under en tid då alla balineser jobbade som risbönder. Tidigare fick man bara tre skördar om året, så 4 månader om året kunde man i princip inte göra någonting. Då hade man tid för ceremonier.”
Chaffören funderar en stund. ”Du vet”, säger han. ”Prästerna vill bara modernisera vissa saker. Till exempel Vattenprocessionen som går ut på att gå från Ubud ner till Kuta. De tar flera flera timmar att komma fram. Den processionen har dom moderniserat så att dom kan åka scooter eller bil till stranden, be och sen åka tillbaka. Men att modernisera religionen så att balinserna inte behöver vara lediga flera gånger i veckan så att de kan jobba och tjäna pengar till sin familj, det vill dom inte ändra. För det tjänar dom pengar på.”
